« Leva kropp och själ | Main | Leva på jobbet »

July 03, 2006

Comments

Ulla

På tal om att Leva nu kan jag tipsa om en väldigt givande bok som heter Lever du som får en att finna sig själv. Samma författare, Christer Holm, har även skrivit Dina tankar är ditt liv med det välkända mediumet Rosita Carlsson.

Två fantastiska böcker som man antingen kan unna sig själv eller ge till någon i julklapp.

Det var mitt tips!

/ Ulla

Lotta D

Jag har blivit drabbat av en osund människa som trott sig kunna coacha... Hon erbjöd sig på fyllan att coacha en man, som inte heller var nykter och i en personlighetskris. Det slutade med att de hamnade i säng. Sedan dess är hans liv och familj försörd av otorhet, utmattningsdeppression och olyckliga barn.

Malin Samuelsson

Jag håller med om att det är en stor risk med alla som vill hjälpa andra, men som kanske själva fortfarande innerst inne mår dåligt och har sår som inte riktigt har läkt. När man coachar på riktigt är det ju en metod som är väldigt "säker". Eftersom det handlar om en verktygslåda med öppna frågor, kan egentligen den som coachar vara vem som helst. Så länge man låter bli att ge råd eller börja ställa ledande frågor fungerar det. Jag provade att gå till en coach och tyckte att personkemin var förfärlig. Men eftersom coachen följde regelboken så att säga så fick jag faktiskt ut massor av det ändå. Samtal och terapi är en annan sak, där tror jag personkemin är viktigare. Och så finns det ju coacher som inte klarar av att coacha utan börjar lägga sig i och styra för mycket.

Judy

Det verkar enormt modernt med det nya ordet - COACHA. Man blir något fundersamt när man läser varierande tidningar med alla goda råd av varierande coacher, och sedan läser man om deras eget liv. Det är inte alls så självklart att en person som för inte så länge sedan levde ett liv fullt med problem och kommit på något, som hjälpte till att förändra - SITT EGET liv - kan hjälpa andra bara för att man har klarat sig själv. Speciellt inte om man är relativt ung och upplevt bara det som man upplevt SJÄLV. Jag tycker att det är ganska farligt att förlita sig på alla "rådgivare". Ofta hjälper det att prata med någon i sin närhet, som lever så nära att han /hon ser, hur man har det. När man pratar, hör man sig själv och ofta kan man komma på löäsningar själv, eller har vännen, som har varit med en lång tid, som bollplank. Att öppna sig på samma sätt som man skulle göra hos en "coach" - och tänka själv. Man vill gärna prata av sig när man är nere och vill helst inte höra hurtiga råd om allt som SKA förändras, avslutas, lämnas. Det är inte alltid så lätt - det finns nästan alltid andra inblandade - som kanske om ett antal år måste söka hjälp, för att man har gjort något som skadade dem - precis så som något hade gjorts en tidigare av någon annan.

Jennie, coach

Jag läste en insändare om coaching i senaste numret och tycker den är lite grinig. Att coacha är faktiskt något som alla kan göra och det handlar egentligen bara om ett förhållningssätt. Man kan vara en coachande förälder, en coachande chef, en coachande vän eller kollega. Jag tror istället att det kan vara bra att kalla certifierade coacher för just detta, men kanske uppgradera vilka utbildningar som ska ge oss rätt att kalla oss just detta.

The comments to this entry are closed.