« Gayatri Mantra. Bön till Sol Guden/Gudinnan. | Main | Jag och Martin har varit »

05/28/2010

TrackBack

TrackBack URL for this entry:
http://www.typepad.com/services/trackback/6a00d83453c38a69e20134824f8fef970c

Listed below are links to weblogs that reference Att sätta gränser.:

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

Hej! Ville bara säga att jag känner igen mig i väldigt mycket av ditt inlägg idag. Jag har 2 tonårsdöttrar och jag blir bortprioriterad till förmån för deras pappa framförallt, vilket skär i mitt hjärta. Han sätter inga gränser och barnen väljer ju alltid den enkla vägen. Jag försöker intala mig att jag inte är en dålig mamma men det känns som det ibland.
Jag älskar dem över allt annat och känner mig så liten inombords ibland.....

Tack för en jättebra och inspirerande blogg.
Ha det gott:)
Lise

Känner så väl igen mig. Växte upp med en pappa som drack i perioder. Innerst inne har jag varit den lilla flickan som vill synas, som vill bli kramad och älskad. Men flaskan gick före. Ville utbilda mig till barnläkare men alla flyttningar från ort till ort gjorde det omöjligt. Överlevnad var det som gällde. Prioritera andra hela tiden fram tills jag fick min bröstcancer. Har förändrat jättemycketi mitt liv, vänner blir kvar som är vänner de andra behöver jag inte. Hade själv en period då jag drack för mycket, kort men ändock. Nu låter jag bli. Önskar att barn slapp uppleva alkoholen och dess påverkan på dom. Skuldkänslor, oro, ångest, överlevnadsinstinkten sätter in. Jag är inte värd något, där prioriteringar att hjälpa andra. Men däremot får man en enorm styrka, en maskros som växer sig stark, går igenom asfalt och blir stor och stark och stolt.
Den tjejen är en riktig hjälte.
Kram

Hjälten är den flickan som du skrev om i ditt inlägg Malin. Såg att det såg konstigt ut som jag skrev sista meningen.
Kram
Anne Mari

fint skrivet.... å att flickan säger som hon gör tills in pappa... så klokt hoppas att han fick tänka till lite där...

Även jag känner igen mig i dina funderingar och ditt hat till alkoholen. Jag är ingen absolutist men mitt ego säger mig att jag inte ska acceptera när andra låter alkoholens följder gå ut över mig och min omgivning. Det är så ingrott i samhället att alkoholen är en förmildrande omständighet och att det är något som man ska hyscha om, men jag håller inte med om det.
Det är så många som gömmer sig bakom alkoholen och jag vägrar att gå undan eller se mellan fingrarna längre. Det är exempelvis inte OK att ta bilen hem från festen när man har druckit. Jag har flera gånger sagt NEJ och det är inte lätt men nödvändigt. Jag har sagt på följande sätt:
"Om du väljer att sätta dig i bilen och köra, då väljer du att det är OK för mig att ringa polisen. Valet är ditt!"
Än så länge har jag inte behövt att ringa men skulle det behövas så tvekar jag inte.

Till Liselott, mina ungdomar gör uppror när jag säger nej, men kan jag bara förklara VARFÖR jag säger nej så accepteras ett nej efter ett tag. Stå på dig, dina döttrar förstår nog mer av din kärlek än vad de visar och jag tror att du står högt i kurs tack vare att du vågar sätta gränser, men tyvärr kommer bekvämligheten ofta i första hand.

Det är okej att våga sätta gränser, det gäller för alla relationer.
Kram Carina

Malin, du sätter ord på många av mina tankar. Är barn till en alkoholist, mist en bror till drogerna, mist pappan till min son till alkoholen, min syster går i alkoholterapi och jag går som jag alltid gjort på tå!
Vi är många som drabbats av alkoholens grepp på många sätt. Skönt att bli påminnd om att man inte är ensam. Det är svårt att alltid vara stark, klok och förstående och förväntas vara den stöttande. Det är ju alltid den beroende som har det värst, eller?

Tack Malin för att du delar med dig av dina tankar. Du får mig att tänka i nya banor.

Namaste,
Irma

Känner bara att jag vill kommentera sista eller en av de sista meningarna i ditt inlägg. Du skriver varför finns det alltid en del av mig som vill bli "hämtad" och prioriterad. Jag läser mellan raderna att du vet svaret på det. Frågan är varför detta inre barn fortfarande har en "sådan makt" och vill vända åter till trappan för att vänta...

Kanske behöver vi lära oss att verkligen sätta detta inre barn först i våra liv. Visa oss själva att vi verkligen väljer att finnas där för det inre barnet. Det är nog det enda sättet att få det "lilla barnet" att känna sann och djup trygghet. Då kan vi helt och fullt leva livet helt och hållet utan begränsningar.

Det är så fint att få följa dina tankar och din inre utveckling. Jag vet att väldigt många kan känna igen sig i dina ärliga och modiga beskrivningar.

TACK !


Kramisar,
Helena.


Bra skrivet (som alltid :). Ja, alkohol är skit!! På alla sätt och vis. När jag var ung drack jag mig kanon full och gjorde dumma saker och hade ångest i månader efteråt. Varför? Det var aldrig värt det. Hur många är det inte som får sina liv förstörda på olika sätt pga alkohol?! För många. Alkohol förstör livet självt!

Namaste Martina

du är så vis..natti natt

Du är värd allt det bästa som livet kan ge, du är klok och kommer alltid att finna att där det finns kärlek finns också förlåtelse. Kram Gun

Bra skrivet! Har erfarenhet av alkoholens satyg! Kan känna igen konkurrens emellan mig och alkoholen som tyvärr alkoholen vann! Det har gått en tid sen jag skilde mig. Men såren finns kvar. Det blir ju bättre och jag jobbar hela tiden på det. Tycker mycket om din blogg Malin! Har läst den över ett år. Önskar dig allt gott på livets stig! Kramisar Lena

Säger som så många andra här. Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver...oj oj oj

Tack fina Malin för dina kloka ord jag läser både två o tre ggr för du har så mycket att säja, och ta inte illa upp men vissa rader skriver jag av och skickar till dom som det berör. Alkoholen är inget annat en ett fördärv, blir ledsen när man hör hur unga människor berätta om hur berusade de varit och hur bakfulla de är. Visst ett glas vin kan väl vara gott men det är en annan sak att inte kunna säja nej så länge det finns något kvar i flaskan. Barn har rätt till nyktra föräldrar.

Vackra, vackra Malin...
Jag sänder dej kramar och kärlek.

Just de där orden har jag sagt som dotter. Och av någon anledning blir jag lite lugnare av att läsa ditt inlägg, för det innebär att man inte står ensam med problemen trots att det är det man tror...
Bra skrivet. Tack!
Kram

Hej där Malin.

Jag är inte absolutist och moraliserar inte om alkohol, men jag beundrar och högaktar min underbara fru som aldrig har druckit alkohol i hela sitt liv.

Mvh Jan-Åke i Forsa.

Maktlösheten, jag hatar att se in i hans grumliga ögon, se ögonen som inte är hans vanliga snälla fina bruna, se förvridningen av hans själ som beroendet medför och känna den enorma maktlösheten…och tomheten.
Jag hatar att se min älskade vackra starka man, sjukt självdestruktiv!
Att se att han inte förstår det jag säger, se barnens oförstående och rädslor, se barnens besvikelser, hans hat mot oss för att vi ger honom dåligt samvete både under och efter, jag hatar alla fylleäckelhårda ord, hans röstläge, jag hatar hans ångest och dåliga samvete och lovord om bättring som han aldrig håller, jag hatar hoppet han inger oss om och om igen. Jag hatar smygandet och alla tomflaskor jag hittar gömda lite överallt. Jag hatar att städa upp efter honom, jag hatar skammen jag känner när någon annan ser honom i det tillståndet. Jag hatar att få benen undansparkade och mödosamt försöka resa mig, gång på gång. Nej, det finns ingen otrohet jämförbart smärtsam som den med flaskan.
Jag hatar att det är så svårt att få någon hjälp….varför hjälper inte den konventionella vården till?
Jag blev sjuk, svårt sjuk….ville bara sova, stänga av, inte vara med…jag kan inte hjälpa!!!
Lämna honom, lämna honom, måste lämna honom!
Skillsmässa…och så tillbaks igen.
Jag hatar att jag älskar honom, jag hatar att han gör illa mina barn psykiskt, jag hatar att mina barn älskar honom……Maaalin, jag hatar att det gör så ont!
Och även om det gått lång tid sedan sist nu, så hatar jag fortfarande oron mina barn och jag känner om vi inte känner oss helt säkra, var är han nu? Lät han inte lite konstig i telefon? Varför sover han på soffan? Är han hemma hos sina polare i kväll…neeej!
Hur lång tid ska det gå, hur många återfall kan man ta? Jag har redan lämnat honom en gång och det är inget allternativ….jag kan inte leva utan honom…jag kan inte leva med honom?
Ibland, när det var som värst, önskade jag bara att han skulle dö.

Jag vill känna mig trygg!
Att sova lugnt och tryggt i varandras andetag!

När jag gråter, lyssnar jag ibland på den här sången och önskar att den vore min sanning….att min man ska sjunga den för mig…vagga mig till ro.

http://www.youtube.com/watch?v=8VY6hl5IuO4

Efter en ständigt pågående kamp i över tjugo år, har jag förstått att det enda som hjälper…är att hjälpa sig själv!
Att göra sig själv stark. Göra barnen starka.
Jag kan inte göra honom stark.
Han kan bara göra det själv.
Jag har brutit mitt mönster…det är jag och barnen som gäller nu!
Vill han, så får han gärna hänga med.
Och nu försöker han!
Han försöker!

I Ett existentiellt vara.

Käraste Malin....
Gällande alkohol så tog du orden ur min mun. Känner precis likadant med alkohol. Har en pappa som börjat dricka mycket på senare år. Det är tufft,mest för honom tror jag för han säger att han vill sluta men kan inte. Jag och hans sambo har försökt stötta och hjälpa honom, varit med på samtal eller väntat utanför. Pratade med honom i nyktet tillstånd men inget hjälper.Jag har förstått att vi inte kan göra så mycket mer. Jag har satt gränser men det har varit jäkligt tufft!!!! Han har tillslut respekterat och accepterat mina gränser(som det se ut nu ialla fall). Han ringer mig inte när han är onykter.På helgerna hörs vi av för då är han nykter men vardagarna dricker han när sambon jobbar. Hon har ändå valt att stanna kvar hos honom. Men vad denna alkohol har sårat och tagit massa energi och kraft från mig. Hatar den!!!

Tack Malin för du delar med dig och gör mig stark!
Kramar till dig

http://www.youtube.com/watch?v=4l14naR3dJQ
Grrrrrrrrrrrrrrrrrr!!!
//Anette <3

Vilken flicka!!!
Konsekvenser av alkoholen och dess påverkan på barnen behöver ändå inte bara vara av ondo. Även om det är helt förjävligt och gör hatont!
Om man har varit ledsen och besviken länge, så kan det ändå födas något gott ur det onda! (Hur konstigt det än låter?)
Tänk att bara våga säga så till sin far...att vara så modig?
Svårigheter genererar ofta mod och styrka.
Att älska tufft som du säger.
Du är oxå så modig, Malin!
Mina svårigheter har även färgat mig.
Jag har satt upp supertydliga gränser vart jag än befinner mig....det är inte ok att trampa på mig...inte heller på mina barn!

"Att lära sig att leva som ett träd
Stå där med fötterna djupt ner i myllan och veta att inte ens den starkaste storm förmår annat än att slita med sig några få blad ur livets jublande krona"

Men jag tror att Pappan till dottern inte hade för avsikt att misslyckas när han var med henne och den familjen....det är oerhört svårt att bryta ett mönster i en miljö där den beroende känner sig hemma i gamla vanor, beteenden och mönster. Kanske det blev lättare för honom när han blev lämnad/lämnade och/el i relationen med en annan. Han måste ju rycka upp sig då om han inte vill vara ensam och hamna på parkbänken??? Jag är säker på att han älskar den ursprungliga familjen minst lika mycket men att han kanske inte klarade av det just då.
Ett ultimatum räcker kanske inte alltid till.
Förändring kan ge svar.

http://www.youtube.com/watch?v=o4YhtX0YV7M

Tack Malin för att du lyfter upp sådana här svåra frågor...och för att du förgyller mitt liv :D

Änglarna pudrar stjärnströ över Järvsö***
Sov gott!
//Anette <3

Så äkta och bra skrivet!

Namaste
Yenny

http://www.youtube.com/watch#!v=WIVh8Mu1a4Q&feature=related

Everybody's got to learn sometime
Kärlek
//Anette <3

The comments to this entry are closed.