Annonser där fotbollsklubbar sökte ”vackra, attraktiva, välväxta damer för intressant arbete inom sportens värld” lär ha förekommit i Europa på 1970-talet. Men den gången handlade det inte om den slavhandel som nu planeras inför fotbolls-vm i Tyskland, där bordellerna mobiliserar för att tillgodose efterfrågan på prostituerade.
Istället rörde det sig om damfotboll, ett ämne som varit minst lika laddat som frågan om att bojkotta fotbolls-vm. Fotboll är dynamit i debatten om manligt och kvinnligt och mänskligt.
Så självklart gör JÄMO Claes Borgström rätt i att uppmana till bojkott av fotbolls-vm. Och självklart kommer vi att åka på fotbolls-vm ändå. Hans uppgift är att öppna våra ögon och skapa debatt. Hur många hade hört en uppmaning att ”protestera” mot könshandeln? Nu utbröt istället ett larm som fortfarande hörs och som fått genklang på flera andra håll i världen. Det kompromisslösa kravet på bojkott väcker glödheta känslor, det angriper ett av manlighetens starkaste fästen.
Om man med manlighet menar det som Stephan Mendel-Enk beskriver i sin bok Med uppenbar känsla för stil – inte en egenskap män föds med utan en ideologi som syftar till att uppnå och bevara makt. I den ideologin ryms inte bara hyllingen av laganda och styrka utan även godkännande av läktarvåld, sexköp och trafficking.
något som ger mig rysningar när jag står och huttrar på Råsundas läktare. Det som vrålas på läktarna ger en karikatyr av den ”manligheten”. Där finns så starka övertoner av sexism och rasism att man undrar om själva fotbollen alls intresserar de här åskådarna? Om sporten är något annat än en ventil för den alltmer undanträngda manlighetsideologin?
En varm vårkväll i Barcelona är känslan helt annorlunda. Camp Nous läktare är fyllda med familjer och par. Kvinnorna deltar lika mycket som männen i den intensiva diskussionen om spelarnas förtjänster och domarens tillkortakommanden.
Någon gissar att den spanska ”manligheten” inte är lika hotad som den svenska och därför inte har tagit sin tillflykt till fotbollsläktarna. Vad vet jag, helt klart är i alla fall att fotboll kan vara en njutning.
Som prästen i öxabäck sade när Sveriges första stora damfotbollslag växte fram i hans församling: ”Ingen ska tro att publiken kommer för att se på fotboll. Den kommer för att se på flickor.”
Han hade fel. Att jaga en boll eller se andra göra det är helt enkelt så pass kul att det står över både könskrig och könshandel.
Jag åker till Tyskland. Och jag väljer att fortsätta att tro att nästan alla gör det bara för att se på fotboll. Men jag kommer att ta chansen att protestera mot sexhandeln på plats.
Skriv till mig!
Catharina Hansson, chefredaktör
chefred@leva.nu
Comments