ADHD - den dunkla diagnosen

ADHD Rader av kändisar berättar om sina bokstavsdiagnoser – samtidigt sänks tröskeln för vad som kallas sjukt, alltfler barn får diagnos och medicineras. Nyligen utökades rätten att skriva ut läkemedel, nu också till vuxna. Hur kan man skriva ut centralstimulerande medel utan att veta hur de fungerar för en diagnos som man inte kan förklara? För att få svar gav vi oss ut i ADHD-frågans minfält, kantat av -skandaler med misstänkt forskningsfusk, förstört forskningsmaterial och förtalskampanjer.  AV INGEMAR GENS 

De steg på vid slussen och satte sig på platserna bredvid mig på T-banan till Fruängen. De har knappt fått ned sina rumpor innan den ena killen säger rakt upp och ner, utan krusiduller: 

– Jag har adhd. 

– Jaha, svarar hans kamrat, en aning överraskad. 

De är i sextonårsåldern och min känsla är att de är ganska nyligen bekanta. 

– Ja, inte så mycket, jag har en lättare variant. 

– Finns det olika? Nu är kompisen uppriktigt förvånad. 

– Ja för helvete, det finns hur många som helst. 

Jag har aldrig kunnat släppa det samtalet – en sjukdom med en oändlig massa tillstånd – så märkligt! Som om alla sjukdomar som ger feber skulle vara malaria eller att huvudvärk alltid är orsakad av hjärntumör. 

Vad säger vår nya encyklopedi, Wikipedia? 

ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk störning som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av adhd: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter. Många med ADHD har problem med vissa sinnesintryck, precis som personer med Aspergers syndrom. 

Docent Eva Kärfve på sociologiska institutionen i Lund är en av de som studerat fenomenet adhd mest. Hon kom handgripligen i kontakt med frågan när hon hade sina två pojkar på olika förskolor. På den ena florerade diagnoserna men inte på den andra. Det visade sig att på den förra hade personalen gått på kurs om bokstavsdiagnoser. 

– Jag blev intresserad av den här skillnaden och gjorde då som jag har blivit lärd och begärde in allt forskningsmaterial i frågan, vilket var väldigt lätt eftersom det egentligen bara fanns två studier. Det var Gillberg och Gillberg. Jag tittade främst på den första studien som var gjord i Göteborg 1977 där begreppet definierades och ungarna sorterades, man bestämde vem som var vem. 

Studierna handlade om MBD/DAMP, som var de namn som användes om ADHD då. 

– Listan på symptom är inte oändlig, men närapå och ska man summera dem så blir det vad man på engelska kallar social failure – socialt misslyckande. Det kan handla om familjemisslyckande, misslyckande i relationer eller kärlek – typiskt adhd – misslyckande i skolan, på arbetsplatsen etcetera. Längst bort på skalan finns totalhaverier som kriminalitet och missbruk. 

– Det finns något som liknar folkrörelse över hela fenomenet, men den är verkligen inte spontan. Den kommer ju inte nedifrån utan via vissa kanaler. 

Flera har ifrågasatt Gillbergs studier. Hur är det möjligt att utnyttja studier, som kännetecknas av tvivelaktig selektion av undersöknings- och kontrollgrupper och med brist på stringens, för att dra så långtgående slutsatser att en stor grupp barn riskerar att handikappförklaras? skrev Per-Anders Rydelius, professor i barn- och ungdomspsykiatri och Rolf Zetterström, professor emeritus i pediatri, som granskat Gillbergs forskning i tidningen Dagens Medicin och sa vidare: Gillberggruppen [har] i sina MBD-arbeten angivit att vart femte svenskt barn har DAMP. - - - Denna slutsats har resulterat i att barn med denna diagnos riskerar att särbehandlas i skolan och på arbetsmarknaden, kan ha svårt att teckna försäkringar och till och med riskerar avslag på ansökan om körkort. 

När man söker på ADHD kommer samma namn upp – om och om igen: Björn Kadesjö, Ylva Ginsberg, Bruno Hägglöf och Christopher Gillberg för att nämna de mest kända. Den sistnämnda var anledningen till att Eva Kärfve blev riksbekant. Hon begärde att få se forskningsmaterialet och det blev upprinnelsen till en flerårig kamp som resulterade i att Gillberg förstörde hela källmaterialet. Kärfve hade tidigare publicerat boken Hjärnspöken där hon hävdar att neuropsykiatrikernas tes att de då så kallade damp-barnens (numera adhd) beteende skulle bero på en medfödd, obotlig och troligen ärftlig defekt i hjärnan, inte är bevisad. Det finns ingen påvisbar funktionsförändring i hjärnan och absolut inga gener, som går att koppla till specifika beteendestörningar av adhd-typ. 

Hon kritiserar i boken det godtyckliga sätt som diagnosen ställs på och hon lyfter fram häpnadsväckande brister i både Gillbergs och hans kollegors undersökningar av barngrupper i Göteborg och Mariestad. Enligt Kärfve bör diagnosen skrotas eftersom den är diffus och saknar vetenskaplig grund. 

Reaktionen från psykiatrikerna blev kraftfull. 

Professor Sten Levander, då medlem i Socialstyrelsens expertgrupp, överläkare Peder Rasmussen och Björn Kadesjö krävde att Eva Kärfve skulle entledigas från sin docentur i sociologi och sina läraruppdrag. Sten Levander sade om amfetaminbehandling av barn:..sånt som fungerar ska folk inte lägga sig i vad det är! 

”Till och med fyraåringar 
behandlas med Ritalina, det som kallades Bängrita bland 
missbrukarna på sjuttiotalet.”

Idag medicineras drygt 12 000 barn i Sverige. Till och med fyraåringar behandlas med Ritalina –– det som kallades Bängrita bland missbrukarna på sjuttiotalet. 

Överläkare Björn Kadesjö vid Socialstyrelsen: 

– För den enskilde individen kan vi inte säga vad som orsakar adhd, men på gruppnivå kan vi säga att genetisk ärftlighet är en avgörande faktor.  Men man ärver inte adhd i sig, utan förutsättningarna, en viss känslighet, för att få de symptom som utgör sjukdomen. Det är det som är min expertis att kunna skilja ut vad som är ledsenhet, protest mot dumma vuxna och vad som är adhd. 

– Det finns en avancerad statistisk metodik för att beräkna hur stor del som är ärftligt, socialt eller har andra orsaker. 

Statistiken måste ju bygga på enskilda individer? Finns det inte en stor osäkerhet om man inte kan säga vad orsakerna är på individnivå? 

– Inte stor, men så är det med statistik. I många fall kan man resonera med en förälder om orsaken, eller en annan vuxen person, men det går inte att få fram orsaken med säkerhet hos alla. 

Det går inte riktigt att följa resonemanget. Om man inte kan avgöra adhd på individnivå kan man förstås inte heller göra statistik. Björn Kadesjö utvecklar men gör det ännu mer svårförståeligt: 

– Det är svårt för den enskilde att urskilja vad som är den grundläggande ADHD:n och vad som är senare tillkommet. Rent teoretiskt kan förhållanden tidigt i livet, som misshandel eller onormal stress, ge ADHD. 

Så, enligt Björn Kadesjö kan sociala förhållanden ge ADHD, men ändå inte …? 

– Idag är vi helt säkra på den biologiska förklaringen med det tillägget att den problembild jag möter som läkare eller som förälder är färgad av uppväxten, säger Kadesjö. 

Och överläkare Ylva Ginsberg på Huddinge sjukhus håller med. 

–Familjeförhållanden kan inte orsaka adhd, utan man måste ha den här sårbarheten. Man kan få symptom som liknar och det är därför man gör så noggranna utredningar, neuropsykologiska bedömningar. Det är inget fel på diagnosen även om det finns folk som är dåliga på att ställa den. 

Ylva Ginsberg forskar just nu på adhd hos interner på Norrtäljeanstalten, en mycket ifrågasatt studie, där en grupp medicineras med det centralstimulerande läkemedlet Concerta. Hon vill inte uttala sig om den innan resultaten kommer senare i år. Bakgrundsmaterialet är förstört och Ylva Ginsberg har skrivit på ett avtal med läkemedelstillverkaren Janssen Cilag om att inte lämna ut information hon fått av bolaget, som angår studien, utan att först rådgöra med dem. 

men det finns idag inget objektivt medicinskt test för det som kallas adhd, och som påstås vara en störning i hjärnan (en kemisk obalans); det finns inga hjärnavbildningar, blodprov, gentester, eller andra tester som kan särskilja ett barn som får beteckningen adhd från ett barn som inte får det – det finns ingen uppmätt fysisk eller kemisk avvikelse i hjärnan hos något enda barn som sägs ha adhd. Det finns bara en subjektiv bedömning av barnets beteende. 

Det finns inga studier som visar att mediciner skulle ha någon annan effekt på barn med diagnos än de utan, som Ylva Ginsberg hävdar. 

Just medicineringen har ifrågasatts. En av anledningarna är att alla namnkunniga experter på området har eller har haft ett intimt samarbete med läkemedelsbolagen – Björn Kadesjö är inget undantag. En annan anledning är de våldsamma biverkningarna och en tredje att medicinerna verkar ha dålig effekt. 

Vad säger läkemedelsverket om att man ger de här medicinerna till barn? 

Jane Ahlqvist-Rastad är specialistläkare och ansvarig för rekommendationen för läkemedelsbehandling av adhd. 

Var det ett svårt beslut för Läkemedelsverket att godkänna läkemedlen? 

– Nej, vi har ett bra vetenskapligt stöd för effekt och vi har en stor internationell, och nationell erfarenhet av preparaten. Vi är också väldigt tydliga i våra rekommendationer. Det här är ingenting patienten ska ha från början, utan först när allt annat misslyckats. 

Gotland har helt missat de rekommendationerna. Ön har flest barn med adhd-diagnos i landet och vården är stolt över sin obefintliga kö och resoluta behandling. Marie Härlin, avdelningschef på barn- och ungdomspsykiatrin säger till tidningen Allt om hjälpmedel: Medicinering är vårt förstahandsalternativ när det gäller adhd. 

Jane Ahlqvist-Rastad tycker att Läkemedelsverket har haft en stor medvetenhet i den här frågan. Läkemedelsverket har godkänt ökad förskrivningsrätt för de här medicinerna och nu har även vuxenpsykiatriker fått möjlighet att förskriva läkemedlen. 

– Korttidsbehandling – ja där tycker vi att vi har underlag både för vuxna och barn, medan vi är osäkra på långtidsdata, där det i studierna är för många behandlingsavbrott på grund av bristande effekt och biverkningar. 

Hela läkemedelskontrollen bygger på uppgifter som industrin tar fram och Jane Ahlqvist-Rastad tycker det är bra. 

– Då kan vi kräva in alla data, ja till och med ned på individnivå och själva bedöma resultaten. 

Jane Ahlqvist-Rastad betonar att Läkemedelsverkets ansvar är begränsat. 

– Vi kan aldrig ha ansvar på individnivå. Vi kan inte ha koll på om det finns missbruk i familjen, om läkaren följer rekommendationen, att receptet är korrekt och så vidare. Patienten måste också läsa bipacksedeln noga, föräldrar har ett ansvar och att vården bedrivs rätt, det är Socialstyrelsen uppgift. Vårt ansvar ligger i att vara tydliga i produktinformation och behandlingsrekommendationer, med vad vi har tyckt. 

Jane Ahlqvist-Rastad tycker att de tester som är gjorda är tillräckliga. 

– Man vet idag inte exakt hur de här preparaten fungerar. Och man har utrett säkerheten genom  tester på djur och man har undersökt deras hjärnor och hittar inga skador. 

I stort sett alla psykiatriska droger går igenom samma faser: Det börjar med att de hyllas som riskfria mirakelmedel. Efter ett tag kommer data om deras skadliga effekter och sedan dras de in från marknaden eller försvinner i tysthet från behandlingsarsenalen. Kvar blir dock de ofta kroniska skadorna. 

Det finns tre olika adhd-mediciner idag, de centralstimulerande Concerta och Ritalin samt nykomlingen Strattera, en misslyckad antidepressiv drog som läkemedelsbolaget Lilly dammat av och aggressivt marknadsför. Listan på biverkningar är lång och förskräckande. Några av de vanligare är sömnstörningar, självmordsbeteende, fientlighet, våldsbeteende, psykos och mani. 

I den långtidsstudie av Strattera som Christopher Gillberg gjorde på vuxna i Göteborg fick 95 procent –19 av 20 – avbryta studien i förtid. Vanligt var skador på levern och sköldkörteln, aggressivitet/fientlighet, depression, förhöjt blodtryck och en subjektiv obehagskänsla. 

”Bakgrundsmaterialet är förstört och Ylva Ginsberg har skrivit avtal med läkemedelstillverkaren om att inte lämna 
ut information”

ADHD bedöms vara ett av de mest studerade tillstånden inom medicinen. Man har beräknat att ungefär tre till sex procent av alla barn i skolåldern har adhd. Det är ca två till tre gånger vanligare med adhd hos pojkar än hos flickor säger Socialstyrelsen på sin hemsida. 

Trots det efterlyser man nya studier. 

Varför? 

Mårten Gerle, psykiatriker, är en av de sakkunniga på myndigheten. 

– Det här är ett område inom sjukvården som av en del är väldigt ifrågasatt och diskuterat. Kan det här vara generella övergrepp mot barn som inte kan tala i egen sak? frågar man. Vissa menar att det är utstämpling och att långtidsmedicinering ger skadliga effekter på hjärnan – precis som ssri-preparaten. Det här är ett område där det finns ett starkt behov av vägledning och då kanske allra mest utanför sjukvården, till exempel inom skolan. 

Mårten Gerle menar att man hela tiden måste undersöka om rekommendationerna är korrekta eller måste revideras. 

– Orsaken till det är att det väcker oro, eftersom det är en genomgripande behandling av unga människor. Många av de behandlingsstudier som är gjorda är svåra att värdera. Det är ingenting vi kan göra själva utan har bett sbu, Kunskapscentrum för hälso- och sjukvården, om hjälp.. 

Kanske blir det svårt för Socialstyrelsen att få fram några nya data, eftersom det finns en sorts kutym att förstöra källmaterialet. Ylva Ginsbergs ADHD-studie på Norrtäljeanstalten är den senaste i raden. 

”95 procent fick avbryta 
studien i förtid. Vanligt 
var skador på levern och 
sköld-körteln, aggressivitet, 
fientlighet, depression”

 

Men mest uppmärksammat är trots allt Kärfve vs Gillberg. Docenten i sociologi blev inte av med sitt jobb utan finns kvar på institutionen i Lund. 

– Det finns en kategoriseringsiver som bygger på en motsägelse. Man bedömer verkligen inte varje människa för sig, utan scannar bara snabbt av dem och placerar in dem i nya kategorier. Hela metoden vilar ju på vad man definierar med att lyckas i livet – vilket ju inte är alldeles lätt. Gruppen definieras utifrån de allra mest avvikande och av vad du inte kan. Istället för att vara rörlig kan du helt plötsligt inte sitta still. 

Eva Kärfve ser hur det växer fram privata skolor och behandlingshem för den här gruppen. 

– Det stinker social problematik över alltihopa. Barnen identifieras genom sin diagnos. Det tjatas ständigt: Du ska komma ihåg att du har adhd. Det är som ett mantra. 

de är ju bara barn, unga människor som egentligen inte har något annat val än att bli en omgivnings förväntan. Plötsligt har den omgivningen abdikerat och tillskrivit vissa barn defekter som gör dem hopplöst oföränderliga. Vanlig uppfostran sägs inte bita och vuxenvärlden tvår sina händer. 

– Man ger de här barnen läkemedel som gör att de skenbart håller sig till spelreglerna och samtidigt hindrar man all verklig förändring. Jag drar på mig kritik för att jag påpekar att ju längre ned på samhällsstegen du befinner dig desto större risk har du att dra på dig en sådan här diagnos, säger Eva Kärfve. 

Hon är noga med att påpeka att det förstås inte är hundraprocentigt så, men att det finns en stor överrepresentation av barn från de lägsta samhällsskikten. Gillbergs forskning säger 75 procent. 

– Det är väl känt sedan länge att fattigdom bidrar till familjeproblem. 

Könsfrågan är lika besvärande. Idag anstränger sig forskarna för att hitta symptom hos flickor. Några sådana försök är enligt Kärfve: Skriver på ett språk som hon inte talar, eller Tycker överdrivet synd om djur i bur, eller Svarade emot. 

– De vill inte missa chansen att patologisera flickorna, säger Eva Kärfve. 

Eva Kärfve sammanfattar: 

– Det är som astrologi. Ingen förnekar att det finns människor som har karaktärsdragen för de olika stjärntecknen. Men att det skulle vara stjärnornas position vid födelsen som är upphovet till dem är det inte många som tror. Det är likadant med det här tillståndet. Man glömmer bort att barns beteende främst beror på vilka erfarenheter de gjort. 

ADHD påminner slående mycket om Kejsarens nya kläder, där alldeles för få ens vågar antyda att han kan vara naken. Men Socialstyrelsen vill nu i alla fall studera hans påstådda garderob. 

Verket har i dagarna helt ändrat ståndpunkt när det gäller läkemedel (ssri-preparaten, populärt kallade lyckopiller) för behandling av depression. Nu säger man i sina nya riktlinjer att det är terapi som är effektivt och att medicinering alltid är ett sämre alternativ. När industrin nu uppmanas att komma med data kring långtidsstudier kan man tro att medicinering för adhd-symptom kommer att gå samma öde till mötes. 

”Man ger de här barnen läkemedel som gör att 
de skenbart håller sig 
till spelreglerna” 

Det måste gå att hitta andra vägar. De här barnen är idag helt i händerna på ett godtyckligt diagnostiserande av för omgivningen besvärliga sociala beteenden. Samhället måste hitta andra sätt att stötta dessa barn och deras föräldrar. Sätt som i stället för droger inbegriper kärlek, omsorg och varsam lotsning in i ett beteende som fungerar bättre. 

Redan idag finns försök som kan tjäna som exempel; Kajsa Svaleryd var med och byggde upp en ny genusmedveten pedagogik vid Björntomtens förskola utanför Gävle. Målet var att ge flickor och pojkar samma förutsättningar, men man fick också en förskola där alla barn förstod och kunde förutse sin omgivning och dagens händelser. Dagarna schemalades, leksakerna togs bort och aktiviteterna var till för att utveckla barnen i det de tidigare inte fått möjlighet att prova. Flickorna tränades i det pojkar redan så ihärdigt hade övat och vice versa. 

– Pedagogiken visade sig också vara mycket framgångsrik för barn med  adhd som förändrade sitt beteende på samma sätt som de andra barnen. Det blev bestående förändringar och de kunde vistas och fungera i barngruppen, utan några mediciner, säger Kajsa Svaleryd. 

KORT OM ADHD
Diagnosen MBD – Minimal Brain Dysfunction, liten hjärnskada, lanserades 1970. 
I Sverige blev uttrycket DAMP (deficits in attention, motor control and perception) vanligare och föredrogs av många då det inte indikerade hjärnskada. 
Idag är begreppet ADHD, Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder (bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet), det internationellt använda. Ibland används ADD eftersom hyperaktivitet inte alltid är en del i diagnosen. 
Läkemedlen som används är baserade på amfetaminliknande centralstimulerande medel. 
1997-2005 pågick en lång och utdragen strid mot DAMP-forskaren Christopher Gillberg, som slutligen avgjordes i hovrätten till fördel för sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder som båda misstänkt honom för forskningsfusk. 

Ingemar Gens är beteendevetare, debattör och medarbetare i Levas redaktion. Han medverkade själv i utformningen av den nya förskolepedagogiken som nämns i artikeln. 

Comments

[Roulette casino]

Juste merci !

[casino en ligne francais]

Din Internet-dagbok gett oss värdefull information att köra med. Varje & varenda tips av ditt inlägg är magnifik. Tacksam för att ge.

[casino online]

Rilascio della carta di diverso che è supportata da tutto il fuoco e gli uffici individuale del cambiamento stesso, il materiale può essere ottenuto attraverso i tribunali.

[mmoollyy]

http://www.health.wa.gov.au/publications/documents/MICADHD_Raine_ADHD_Study_report_022010.pdf senaste nytt om medicinernas verkan

[SELMA]

Kan man inte ge kokain till de som lider av NIED (no inner energy disorder) dvs de blyga och tillbakadragna i skolan så det vågar ta för sig mer. Så att de blir normala helt enkelt.
Alla ska ha rätt att behandla sina beteenden som ligger utanför normalfördelningskurvan med legala droger. Då slipper dom självmedicinera med bag in box etc..

[Tina]

Är det nån som funderar på att fråga oss som har ADHD om mediciners olika effekter kanske? Och framför allt hur olika de hjälper på enskilda.

Studier i all ära, men vi vet hur det fungerar i verkligheten. Barnen kan inte förklara, men det kan vi.

[PeKe]

Men jösses vilken knepig artikel. Bara sådana saker som liknelsen med SSRI-medel som enligt artikeln "kan orsaka hjärnskador", eller Socialstyrelsens behandlingsrekommendationer där läkemedel "alltid är ett sämre alternativ" än terapi, gör att artikeln tappar all trovärdighet. Vem säger att SSRI ger hjärnskador? På vilket sätt går det ihop med tesen att SSRI faktiskt ökar nybildningen av celler i tidigare något förtvinade områden (t.ex. hippocampus)? Eller det kanske är återhämtningen som är felet?

Och var står det att terapi alltid skulle vara bättre än medicin? Jag kan inte hitta det någonstans i Socialstyrelsens än så länge preliminära version av behandlingsriktlinjer. Att då hänvisa till det som ett argument i debatten om ADHD-behandlingar (!) måste framstå som i högsta grad suspekt och rent av polemiskt snarare än faktamässigt.

Vidare noterar jag ett antal citat som är kringströsslade i artikeltexten. Men vem citeras? I vilket sammanhang? Citatet att fyraåringar behandlas med "bängrita" finns inte på något annat ställe på nätet än i Levas artikel, och eftersom ingen tryckt referens heller anges går det inte att göra mycket mer än att anta att "citatet" endast skrevs i artikeln för att man ska få en obehaglig bild av fyraåringen som amfetaminpundare. Ingen auktoritet verkar knuten till själva citatet, även om namngivna läkare citeras i styckena runt citatet. Guilt by association, någon?

Vidare konstaterar jag att kommentarerna i många fall tycks "ranta runt i ringen" - Mikaels kommentar med jämförelse med Förintelsen (hur i hela friden kopplar man ihop så otroligt disparata företeelser?) är helt enkelt priceless. Sök gärna på Godwins lag ("Godwin's law"). Men även de övriga tycks vara ute, cyklandes i regnet.

Att jämt knyta ihop Attention med Jansen-Cilag är märkligt, särskilt då a) Attention har tagit avstånd från sammanblandningen b) de källor som proponenterna av denna konspirationsteori själva länkar till inte ger stöd för konspiratorikernas teorier om pengar, politik och problematiska relationer.

Håhå jaja. Jag förmodar att artikelförfattaren också anser att till exempel svår depression. där personen kanske inte ens är talbar, också mår bra av terapi? Eller att återkommande depressioner absolut inte blir bättre av läkemedel heller? Eller att de som själva upplever besvär av neuropsykiatriska funktionshinder inte vet vad de upplever, utan behöver Gins för att tolka sina egna erfarenheter?

[Mikael]

Säkerligen pga att det i Sverige praktiseras Antiintellektualism, och att naturvetenskapliga ämnen inte verkar intressera många i detta land längre så är det lätt att sprida vilket gojja som helst, och påstå att det är vetenskapliga fakta.

Som "bokstavs delen" av neuropsykiatrin gör. Den traditionella neuropsykiatrin vill säkerligen inte assoccieras med denna soppa.

Däremot så vill folk gärna "Tycka till" och ha en bestämd egen uppfattning som ses som totaliär sanning. Man orsakar dom stackars "dumskallarnas" död om man inte ger dom droger?!

Det lustiga är att dessa så kallade korkade ungar har ett IQ som ligger på Menza nivå (+20-30 över snittet), och det är väl så att deras IQ som sticker i ögonen på personer med lågt IQ som t.ex Gillberg himself.

All forksning om central stimulans visar att ett långvarit missbruk av varierande slag, leder till döden. Thats it! Om du betvivlar så gör ett eget experiment, vaad, det är ju helt ofarligt.

Få se vilket uppfattning du har när din familj är rädd för dig efter 1 år på Concerta.

Det som är problemet med denna artikel, förutom att den faktiskt är väldigt saklig och positiv i sitt begränsade sätt, när det kommer till att belysa oppositionella uppfattningar om psykiatrin ihåliga argument.

Är att den bortser ifrån internationell forskning, som talar emot den svenska bokstavs orgien. Vilket skulle ge oppositionen betydligt mer argument emot langarna.

Att t.ex FN har varit på Svenska staten om den överdrivna utskrivningen av gratis amfetamin till barn, tas inte upp.

Att en uppsjö av internationella forskare har hittat en massa kul om oss som grupp, vilekt ger en helt annan version om oss. Som talar för att det handlar om en helt egen genetisk grupp inom det Europeiska DNA't. Som använder andra områden (visiospatiala) i hjärnan vid inlärning, koncentration, och fokus i allmänhet. Att det finns klara evolutionbiologiska skillnader mellan min grupp o mojoriteten, som tyvärr itne tas upp i massmedia.

Det finns mycket ny forskning, som talar emot att vi som genetisk o etnisk grupp är just en: "Pain in the ass" en grupp som drabbas av kroniskt jobbigt beteende ssom är helt obotligt.

Jag är ett levande bevis på att Adhd inte är livslångt kroniskt NPF, vilket bara är total bullshit.

Utan det adhd'iga satt endast i 3 år efter att jag diagnostiserades för extremt adhd'ig, när jag vägrade att käka deras amfetmin för 13 månader sedan. Det har tagit nästan 1 år att repa mig mentalt. Men idag fungerar jag utmärkt utan något spår av jobbigt adhd beteende, vilket är ett mirakel?!

Genom internationell forskning:

Däremot så stöds bilden om att det handlar om en genetisk grupp som har ett eget sociologiskt betingat uppförande som inte fungerar ordentligt med majoriteten pga att man inte är uppmärksam på skillnaderna melan dessa 2 grupper så att ömsesidig förståelse kan finnas..

Just detta är nog kärnan i att Sociologen Eva Kärfve har reagerat på våran sociala grupp situation pga att hon är utbildad på att skilja olika grupper i samhället för att studerar friktioner mellan olika grupper.

Samt det faktum att vi blir väldigt aggiterade av ljud. Som leder till att våra små blir mer krävande att hantera i skolmiljöer eftersom myndigheter inte vill lägga ner pengar på min grupp.

Alla som varit in i ett svensk klassrum vet att många är helt utom kontroll med en decibel nivå på +100.

Om min grupp hade haft grön hud, för att uppmärksamma just de sociologiska skillnderna tack vare att vi kommer från helt andra kulturella och psykosociala förutsättningar än ni andra (våran hem uppväxt miljö). Samt att om vi alla var döva så hade situationen varit annorlunda. Men så är det ju tyvärr inte.

Om Concerta:

Om det nu är så j-a bra, så använd det själva, era självgoda dubbelmoraliserande barn misshandlare....

Alla som varit i kontakt med olika illegala o legala central stimulanter vet att folk till en början reagerar postitivt på dessa. Men efter en tid så blir man väldigt inåtvänd, asocial, gör inte väsen av sig osv, vilket passar svensk skolmiljö utmärkt. Efter en längre tid så är det direkt livsfarlig och leder till fysiologiska biverkningar som att man får hjärt sjukdomar, cancer, och auto immuna sjukdomar riskreras att triggas. Om det inte är så att inre organ inte redan har kollapsat.

Dom här Svenska sociologiska samhälls värderingarna folk har, att det är bra och nyttigt att sk medicinera barn som är störande med drogen, fuck em om dom dör av dessa droger. Är ju inte så sensationella om man tittar på andra områden.

Kvinnor och barn blir misshandlade överallt i vårat samhälle, där våld emot kvinnor ökar till skillnad emot övriga eu länder. Alla typer av våld florerar ju i vårat samhälle, så att en liten jobbig grupp i samhället blir medicinerad till döds pga att vissa inte gillar oss, är inte mer uppseende väckande än att man gasade Judar av det enkla skälet att man "inte gillade dom".

Skillnaden här är bara att många Judar går in frivilligt i gaskammaren för att inte framstå som en dålig förälder. Det är ett genialiskt argument för att vi inte ska störa finfolket (dom som hellre lägger pengar på t.ex golfbanor och strippklubbar, än skolmiljöer).

Det är ju som dom amfetamin krängande läkarna säger.

-Ju mindre man vet, desto högre skriker man.

Och i detta fall så är det ju helt klart dom giriga läkarna och deras polare som skriker mest, med stöd av politiker. Tillsammans med Attention gänget som är sponsrade av Jansen-Cilag och inte har några egna åsikter om något, mer än dom indoktrinerade.

Snacka om att detta är knepat, på ett sätt som att en Jude skulle vara en nynazist och propagera för att man skulle gasa han.

Det är väl så att det handlar om en för liten grupp i samhället, som är för obetydlig, för att man ska berätta sannignen om detta.

Även om massmedia vill få det att verka som att det handlar om 2.5 miljoner. Så är det väl 25.000 el någe som får amfetamin av staten idag.

Men vad säga. Dom vet precis hur det ligger till. Vilket dom gjort i 10 år. Att jag eller någon annan opponerar sig emot detta vansinne är ju helt betydelselöst tyvärr, pga att all opposition är helt krossad av ABC lobbyn som har obegränsat med pengar att sprida sin propaganda med.

[Anna]

Jag arbetar som psykolog inom vuxenpsykiatrin och möter relativt ofta personer som i många år behandlats för diverse psykiatriska diagnoser, med bristfälliga resultat. Diagnoser såsom personlighetsstörningar, depression, ångestproblematik behandlas enligt ”konstens alla regler” men utan förväntad effekt. Dessa personer kan beskriva hur dem under hela sin uppväxt kämpat i såväl skola som i familjesituationen då kraven på dem varit övermäktiga, med en ständig känsla av misslyckande som följd. När de växte upp fanns inte kunskapen kring neuropsykiatriska funktionshinder varför de förklaringsmodeller som tillämnades ofta resulterad i ett skuldbeläggande av barnet eller dess familj. När jag träffar dessa personer har de ofta utvecklat en rad psykiatriska problem till följd av en fullständigt ohållbar livssituation.

Att som i er artikel, så onyanserat, diskutera en mycket viktig fråga är för mig helt oacceptabelt. Ni nämner begreppet stigmatisering, något som jag i mitt patientarbete dagligen försöker motverka. För mina patienter är en utredning och en korret ställd diagnos en möjlighet att efter många års lidande få en större förståelse för sitt fungerande. En sådan förståelse innebär att personen själv kan anpassa sin livssituation efter funktionsnivå och att omgivningen, exempelvis anhöriga och arbetsgivare, kan göra viktiga anpassningar. En neuropsykiatrisk diagnos handlar aldrig enbart om medicinering utan om en ökad förståelse för vilka insatser som behövs för att personen ska fungera. Ibland är medicineringen absolut nödvändigt för att en patient ska kunna tillgodogöra sig dessa insatser.

Det finns omfattande forskning om såväl konsekvenserna av ett obehandlat neuropsykiatriskt funktionshinder som av effekten av medicinering. Ta del av den forskningen och ta på så sätt ansvar för att den debatt ni för blir korrekt och nyanserad.

Mvh Anna

[Lasse Andersson]

Skulle egentligen kommenterat Anders men vill nog bara nämna att det räknas som ett av de mest vinklade tv program som gjorts och uppföljaren som kom förra året fälldes också av granskningsnämnden.

Rutter tex som finns med i programmet har påtalat att han felciteras och klipps ur ett sammanhang.

Sedan är detta ett vanligt knep at man vill framställa Gillberg som den enda forskaren osv. Adhd är ett begrepp som forskas på över hela världen och i den världenräknas Gillberg som en av de största.

Man måste komma ihåg att Kärfve och Elinder istället för att som normalt är att genom forskning bevisa en mottes anklagade honom för fusk, som han friats från, och med låssmeder och polisrasior agerade istället. Normala forskare genom sin forskning motbevisa.

[Anders]

Jag vill tipsa om ett annat avsnitt av Uppdrag granskning, som ger lite bakgrund till varför frågan om ADHD är så känslig och bland mycket annat visar hur Gillberg försökt skrämma andra forskare genom att påstå att Läkaresällskapet drev en kampanj mot ADHD tillsammans med scientologer(!) http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=26542&a=400673

[Lasse Andersson]

Vill tipsa om en bra sida som tar upp alla de felaktigheter som finns i Eva Kärfves bok som man hänvisar till.
http://www.childnps.se/

http://www.vof.se/folkvett/20081eva-karfves-fortalskampanj

Annars är just Vanna Beckmans bok "strider under Hjärnåldern" ett måste i detta fall.

Så här säger Kärfve De som egnat sitt yrkesliv åt personer som har så svår utvecklingsstörning att de vårdas på institution får i Kärfves bok veta att deras verksamhet "kanske" kan betraktas "välmenande" om man jämför den med nazisternas utrotningsläger i Treblinka. Men alltså bara "kanske".
Jag trodde att Eva Kärfves människosyn och otäcka inställning till funktionshindrade för alltid var ute ur bilden men tydligen dyker den upp med jämna mellanrum igen.

Intressant är också att Kärfve anklagade Gillberg från forskningsfusk vilket han är helt friad från och oavsett om Gens, Janne Larsson och andra vill tro att han fälldes för det så är det inte korrekt. Han fälldes för att han inte lämnade ut ett sekretessbelagt material till två privatpersoner. Den nadre var Leif Elinder som ansåg att han behövde materialet i sitt jobb som särskoleläkare i Uppsala. Barn med adhd eller damp går inte i särskolan och det förefaller märkligt att han skulle behöva andras patientjournaler för att sköta sitt arbete. Samme Elinder blev senare uppsagd som försäkringsläkare på grund av sin inhumana människosyn.
Den enda som närmat sig fusk är faktiskt Kärfve själv som intygade till rätten att hon behövde materialet i sin forskning, som inte fanns, med hjälp av Brandte och samme Brandte intygade senare att hon inte behövde materialet för sin forskning i en ansökan om forskningsanslag då de annars hade behövt gå igenom en etisk prövning. Kärfve har med detta intyg sökt och fått några miljoner för att syna det neurogenetiska paradigmet, dvs hennes egen insats, där hon var den enda spelaren på arenan. Så ett av dessa intyg är alltså inlämnade på falska intyg, ni väljer själva vilket.
Kärfve har aldrig forskat på adhd eller damp utan är sociolog och har skrivit en uppsats om häxbränning. Ser ut som en tanke.

Hon svär sig fri från all sammanblandning med Janne Larsson, kmr, men å andra sidan var hon en av huvudtalarna på scientologernas stora europaträff. Samme Janne Larsson försåg henne med material han hämtat ut från socialstyrelsen och samme Janne Larsson har stridit för att fångarna på Norrtäljeanstalten inte skall få hjälp med sin adhd och om de så vil lmedicineras. Att medicinera är inte något självklart val för alla utan olika pedagogiska metoder samt anpassningar brukar vara huvudinsatsen.
Janne Larsson som troligtvis är den största uppgiftslämnare till artikeln är aktiv scientolog och deras verksamhet synades av Uppdrag granskning tidigare under året.
http://svt.se/2.97370/1.1260455/skattepengar_slussas_till_scientologer?lid=puff_1340344&lpos=extra_0

[nyfiken]

Visst är det upprörande att en person framställer tex Eva Kärfves bok som är belagd med så många fel som om det vore fakta. Gens får det att låta som att Kärfves påståenden om forskningsfusk osv är en sanning när det istället visade sig vara så felaktigt. Samma person får ut materialet via domstolar genom att lämna olika intyg till olika instanser och samtliga påskrivna av Brandte.
Norrtäljeprojektet möttes av massiv kritik skriver han. Visst är det så. Massivt från en och samma person dvs Janne Larsson på Kmr.

Sedan kan man ju förundras över att det är så lätt att angripa barn med adhd och deras föräldrar och moralisera över deras stöd till sina barn med medicin osv.

Så visst blir man upprörd.

[Marie]

Tack - intressant men upprörande läsning.

Själv vill jag rekommendera boken "Piller & Profiter" av John Virapen.

Ingrid Carlbergs bok Pillret är också läsvärd och fungerar som ett komplement.