ADHD – nytt bokstavsbråk: Hjälper verkligen medicinerna?

Pressmeddelande från tidningen Leva            Stockholm 090415

Rader av kändisar berättar om sina bokstavsdiagnoser – samtidigt minskar toleransen för allt som är annorlunda. Alltfler barn får diagnos och medicineras. Förskrivningsrätten av läkemedel utökades nyligen, och omfattar nu även vuxna.
Tidningen Leva har gett sig ut i ADHD-frågans minfält, kantat av skandaler med misstänkt forskningsfusk, förstört forskningsmaterial och förtalskampanjer.

Idag medicineras cirka 12 000 barn i Sverige, med Ritalin som missbrukarna på 70-talet kallade Bängrita.
       – Vi vet inte exakt hur de här preparaten fungerar, säger Läkemedelsverkets Jane Ahlqvist-Rastad i Levas intervju, men menar ändå att ADHD-läkemedlen har bra vetenskapligt stöd.

       – De här barnen är idag helt i händerna på ett godtyckligt diagnosticerande av för omgivningen besvärliga sociala beteenden, säger artikelförfattaren Ingemar Gens, debattör och föreläsare. Han menar att det måste finnas andra vägar, andra sätt att stötta de här barnen och deras föräldrar.
       – Vi har krympt utrymmet för vad som anses vara normalt. Jag skulle önska att vi fick färre diagnoser och mer mänskligt svängrum, att vi alla kunde få våra särskilda behov tillgodosedda utan diagnos och läkemedel, säger Levas chefredaktör Catharina Hansson.
       – Men nu är det väl snarare risk att nedskärningar gör att det blir ännu mindre utrymme för att vara annorlunda och ännu större förskrivning av mediciner. Hur påverkar det oss, våra barn och vår framtid? Biverkningarna är hisnande och det saknas tillförlitliga studier över långtidseffekterna.  

Hur vet vi att ADHD är en sjukdom? Var går gränsen för vad som är normalt? Är orsaken biologisk eller social?
       – Idag är vi helt säkra på den biologiska förklaringen, säger Socialstyrelsens expert Björn Kadesjö som i samma intervju också förklarar;
       – För den enskilde individen kan vi inte säga vad som orsakar ADHD, men på gruppnivå kan vi säga att genetisk ärftlighet är en avgörande faktor.
     Det fåtal studier som gjorts har ifrågasatts och idag är allt källmaterial förstört. Sociologen Eva Kärfve som försökt utreda neuropsykiatrikernas tes säger till Leva att diagnosen bör skrotas eftersom den är diffus och saknar vetenskaplig grund.
      – Att hävda att det inte finns diagnoser är lika korkat som att påstå att det inte finns alkoholism och lika förödmjukande för den som är drabbad, säger frilansjournalisten Annika Sundbaum-Melin, som hävdar att diagnoserna har hjälpt henne och oerhört många andra till ett bättre liv. I ett debattinlägg på Levas hemsida kritiserar hon reportaget. (Läs det här, debattinlägget publiceras under eftermiddagen den 16 april)

På Levas hemsida www.leva.nu startar debatten redan under eftermiddagen 16 april, då Leva nr 5/2009 når prenumeranterna. Från och med den 20 april finns tidningen i butik.
      I reportaget intervjuas representanter från Socialstyrelsen, med Björn Kadesjö i spetsen, sociologen Eva Kärfve som vann den uppmärksammade Gillbergrättegången för fyra år sedan, Ylva Ginsberg som genomför ADHD-studier på Norrtäljeanstalten, m fl.

Comments

[U.S]

Det är ju nuförtiden känt att ADHD verkligen finns, som en funktionsstörning och som faktiskt kan behandlas med Ritalina och Concerta. De mängder barnen får är minimala jämfört med missbruk. Och jag har med egna ögon sett att det hjälper. Vad gäller diagnoser tycker jag att de som inte har haft kontakt med dessa barn/vuxna, som lärare, behandlingspersonal eller föräldrar ska inte uttala sig om detta överhuvudtaget. Och diagnoser slängs inte hit och dit utan det finns något som heter DSM IV och diagnoskriterier ska vara uppfyllda för att en person ska få en diagnos.
Så länge de som inte vet något om detta håller på att streta emot och påstå att detta är någons påhitt kan man lägga pengarna till att bygga nya behandlingshem och se till att det finns tillräckligt med platser i fängelset, som oftast är den sista etappen om ADHD inte behandlas, både medicinskt och med lämplig pedagogik.

[jijen]

Jag har arbetat som lärare i 40 år. Det finns barn och ungdomar, som är utåtriktade, eller blyga, eller busiga, bråkiga snälla tysta... you name it. Om de inte passar i "normen" så letar man efter förklaring: bra med diagnos. Bra med diagnos? Ibland är diagnos ett stämpel som man inte blir av. Vem bestämmer att det är bra att mata barn med medicin? Vem förklarar för barnen, att det är bäst att vara "som alla andra" - tyst, foglig, inrättad i leden? Att just nu gör man så här? Och senare kommer man på vad man har förstört för ett par generationer?
Klart det är enklare för alla att barn är hanterliga, att de inte förstör för andra barn som är det, att de är fogliga osv osv - det är mycket lättare att arbeta och få arbetro.
Tänk om det är bara det som vi alla eftersträvar: att få arbetsro. På bekostnad av dem, som är annorlunda. De får inte vara det. Vi förklarar för dem, att det är bra med att komma på vad det är som gör dem annorlunda. Vad det är de behöver. Vad det är som är FEL. Att det är bra med ett namn på vad det är för fel på dem. Att det är bra att medicinera det som inte är bra.
Tänk så enkelt.
Tänk om det i stället fanns resurser att hjälpa dessa barn att växa upp och vara stolta över sig själva. Hjälpa på ett annat sätt. Att de skulle kunna blomstra så som de är födda. För de har inte valt att vara födda med ADHD, det har de fått i bagaget. Varför vet vi inte.
Men de finns inte. Fram med testerna, fram med stämpel. Alla ska vara "normala". De som avviker ska normaliseras.

[Suck]

Hela argumentatione spricker ju Lotta då det är samma pengar som betalar oavsett om de letar diagnoser eller ej. Vi hör det ständigt och det enda som kan stigmatisera är fördomsfulla vuxna som inte accepterar ett barns diagnos och försvårar för barnet. Om en förskolepedagog inte gör sitt jobb och skyller på att de tvingas jaga diagnoser så äger den personen problemet och lägg inte bördan på barnet.

Det är okunnigt och fördomsfullt. Det handlar inte om att vara normal...

[Lotta Hellman]

Jag hör förskolepersonal sucka över att deras arbetet alltmer blivit att leta fel och brister hos barnen som går att härleda till en diagnos för på det sättet kan de få extra resurstimmar och klara verksamheten.
Det är klart att det för många blir en feldiagnos som olyckligt nog kan bli stigmatiserande (och på bekostnad av de som verkligen har problem). Vår överkänslighet för det annorlunda ställer till trassel. Bra, Leva, att ni vågar debattera denna känsliga fråga.

[undrande]

Chefredaktören sätter väl fingret på vad det handlar om. Diagnos betyder genom kunskap och vad hon säger är att barnen skal få stöd utan kunskap och absolut inte medicin om det hjälper.
Så med okunskapen som ledstjärna, tur att man aldrig köper Leva för nu vet vi ju hur de tänker, skall stöd till barn som far illa fungera. Det är självklart direkt kränkande.
Annars kunde hon läst Vanna Beckmans bok"Strider under Hjärnåldern" så hade hon lagt Eva Kärvfe, mest känd som fuskare när det gäller ansökningar till forskningsstöd, och andra ickevetenskapliga teorier åt sidan och faktiskt med respekt kunnat ta del av den omfattnade forskning som finns på området.
Istället för att förorda okunskap skulle hon kunnat läsa socialstyrelsens kunskapsdokument, http://www.sos.se/fulltext/110/2002-110-16/2002-110-16.pdf , och sett hur diagnos, genom kunskap, istället ger bra stöd och slopat sin egen, genom okunskap, för dessa barn.

Sällan har väl något så omodern artikel skrivits...

[Undrande]

Sällan har väl Janne Larsson och Kmr fått så bra reklam som från tidningen Leva. Man använder Eva Kärfve som vi numera vet är totalt okunnig om funktionshindren och dessutom jämfört dem som arbetar på gruppboenden med dem som arbetade i koncentrationsläger.
Forskningen på området är inte på något vis förstörd utan det gäller den forskning som gjordes i Göteborg av bland andra Gillberg som är förstörd. Detta på grund av att Eva Kärfve genom osanna intyg fick rätt att ta del av det som privatperson, inte forskare. Samma Eva Kärfve samarbetade nära med Janne Larsson på Kmr, scientologerna, för at få del av material från socialstyrelsen.
forskningen på adhd är världsomspännande och den är mycket enig i sina resultat. Det som Gillberg kom fram till stämmer med övriga världens resultat och för att ge stöd kan ibland medicin vara bra men oftast handlar det om pedagogiska anpassningar och annat stöd.

Det man hoppas är att Gens har goda avsikter när han hjälper kmr att sprida sitt budskap...Men det luktar oerhört illa om denna artikel...

[Spec. pedagog]

Jag förstår till fullo man 53 år. Han vet vad han pratar om. Själv jobbar jag med barn som har just ADHD. Jag har sett fantastiska förändringar vid medicinering.En liten tjej utryckte "jag har fått ett liv" starka ord från en 11 åring!Från att ha haft svåra ångestutbrott,slagit ,sparkat inte kunnat leka/umgås med andra barn trots anpassad skolgång i liten grupp med mycket kompetenta pedagoger.Hela familjen höll på att gå under. Syskon som tog väldigt illa vid sig.Denna tjej är idag vuxen och lever ett bra liv. Hon ser med fasa tillbaka på sina första skolår.Vilka är ni som tar er rätten att beröva människor med funktionshinder ett värdigt liv? Vilka är ni som tror er veta att denna diagnos är ett påhitt? Jag häpnar! Jag har jobbat med dessa barn i 20 år nu och är väldigt glad att det numer pratas öppet om denna problematik. Att en 16 årig kille kan sitta och berätta att han har ADHD är fantastiskt. Likaväl som att man kan berätta att man är diabetiker! Jag förstår att att man 53 år blev illa berörd över artikeln för det blev jag också!

[Man 53 år]

Hej!
Jag blev mycket illa berörd över den kritiska artikeln om ADHD.jag har hela mitt liv känt mig annorlunda. Har inte kunnat inrätta mig i leden,inte fixat skolan. Haft vredesutbrott som så när kostat mig både jobb och äktenskap. Som vuxen fick jag äntligen gjort en utredning. Jag har ADHD. Nu medicinerar jag med antidepressiva och har fått ett helt nytt liv. Jag har lärt mig varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer ,jag har lärt mig nya strategier för att få ett fullvärdigt liv.Tänk om jag kunde fått en utredning som barn. Fått hjälp tidigare. Då hade mitt liv garanterat sett anorlunda ut och jag hade framförallt sluppit må så dåligt under hela min uppväxt som jag gjort. Artikeln är ett hån mot oss som har dessa problem. Och mot alla de barn som fått ett nytt liv tack vare medicinering. Låt någon familj med barn som har ADHD komma till tals istället för dessa kritiska forskare som inte har en aning om hur det är att leva med en bokstavsdiagnos.