Klev upp kl 05.00 för att sätta mig i bilen och dra mig ner mot Norrtälje trakterna. Det var snövarning efter hela Norrlands kusten och det kändes väl så där att ge sig iväg och lämna alla sovande prinsar och prinsessor i huset. Allt var mörkt och inte ett spår syntes i den vita snön på väg ut mot Hudiksvall. Inte en enda bil på vägen. För säkerhets skull hade jag satt på mig täckbyxor ifall olyckan skulle vara framme och jag skulle bli fast i någon snödriva. Det har mamsen lärt mig! Men tro inte att hon någonsin skulle ha på sig det själv!! ;)
Magnus mötte upp vid Gävle och åkte kanske tio minuter före mig. Gymnastiksalen var fylld i det lilla samhället utanför Rimbo. Levande ljus var redan tända på den lilla scenen och väntade bara på våra yogamattor. Även om vi båda var lite möra efter de två kurser vi hade haft dagen innan, min träningsvärk var rejäl måste jag få tillägga, så var det roligt att få inspirera en ny grupp.
Det var både nybörjare och några vana men ingen av dom hade prövat paryoga förut. De flesta var där med en väninna eller vän men någon hade även med sin partner eller syster. Det är lika spännande varje gång och se hur dom tittar på oss som små frågetecken när vi visar övningarna först för att sedan falla in i övningarna med samma passion som vi. Nja passion kanske var att ta i... snarare livrädda. Men när dom väl förstått hur som ska hjälpa varandra att stretcha och bygga styrka är det svårt att stoppa dom.
Efteråt var vi så nöjda och jag kände att det var värt det att sitta dom 8 timmarna i bilen. 64 mil, Ljusdal-Rimbo fram och tillbaka, för att yogisera 20 vackra själar! Lycka!! Det var kul att få jobba med Magnus, vi funkar så bra nu och synkar verkligen under passet. Och det är så kul och se dom andra bli varma i kroppen, svettas men också att få höra alla dessa skratt.
Innan jag åkte tillbaka hem hittade jag den här lappen på toaletten. Det tog mig en stund innan jag fattade att det inte handlade om godisklubbor utan innebandyklubbor. Varför slänger folk dom på dass ??
Jag känner en sån innerlig tacksamhet över att få göra dessa små resor. Även om dom är långa ibland. Att få se människor komma närmare varandra, skratta tillsammans och vara närvarande i sig själv men även med andra är en sån lycka att den är svår att beskriva. Som smultron en sommar dag kanske...
Och det är värt varenda snöfylld mil..
Natti! Malin
Recent Comments