Tänk att det alltid är så.. att när du äntligen har kommit till en insikt och den sjunkit ner i kroppen, själen ja ner i ditt absolut djupaste inre. Så är det som om livet säger, bra där men funkar det i verkligheten? Har du fattat grejen och är du redo att ta utmaningarna nu när du anser dig komma så långt...
Åååååh!!
Som du tidigare läst har jag jobbat med ett mönster i mig som har med en tidigare relation att göra. Barnet i mig skapade för länge sedan en uppfattning och den uppfattningen styr, eller jag menar har styrt i mina vuxna relationer. De senaste månaderna har jag jobbat hårt med den uppfattningen och en dag, en kväll föll alla bitarna på plats. Och från att ha gått på tå satte jag nu ner hela foten. Och även om jag vet att det ALLTID är så att livet då kastar in den ena utmaningen efter den andra hoppades jag att jag skulle slippa denna gång.
Insikten blev ju att jag inte stod så stadigt på foten som jag trodde. Eller ovanan gjorde det lite vingligt.
Att sätta gränser är svårt när man älskar. Och det spelar ingen roll om det gäller en partner, vän, anhörig eller tonårsbarn. Det är svårt bara.. En del av dig vill ju så gärna vara till lags och den andra vill säga, Vänta nu... du kliver på mig med så stora steg så att jag har svårt att andas. Hur hittar jag balansen med att vara kärleksfullt förstående och kärleksfullt gräns-sättande?
En nära vän kom till min dotters konfirmation lätt berusad. Personen var inte alls otrevlig på något sätt och inte någon av barnen märkte av det men vi som har dansat några varv med alkoholen eller sett dess effekter på dom vi älskar, såg det på en gång. JAG blev den som fick uppdraget att sätta gränsen. Att köra TUFF Kärlek. Och jag våndades för detta, för det var en vän som jag höll så kär. Jag försökte komma ihåg vad jag lärde mig på Jälla ( AA behandlingsdag för anhöriga) och precis när jag skulle ta steget tog personen själv steget till erkännande. Puh!
Två dagar senare får jag ett samtal. En anhörig ( Ingen ni känner till ) har fått återfall efter ett års skilsmässa från alkoholen. Efter det att samtalet kom, satt jag tyst i flera minuter. Jag hatar alkoholen! Jag hatar droger! Men jag hatar det inte pga av att de jag älskar blir konstiga, dumma i huvudet eller löjliga. Utan pga att den tar min plats. Ja det är en ego grej! Jag hatar den för att den ALLTID kommit före mig eller dom som personen älskar. Ja du kan nästan säga att den är en svartsjuke grej! Jag är inte svartsjuk annars. Det lärde jag mig tidigt att det är fullkomligt meningslöst att vara. Med föräldrar som är HELA SVENSKA FOLKETS var det bara att lägga ner den biten. Och det är sällan den dyker upp. Jo jag blir svartsjuk om jag ser det med egna ögon men annars får den varken min tid eller min energi. Men alkoholen... drogerna... är mig ett större hot än någon puma. Jag hatar det!!
Och jag hatar att det ska kallas kärlek att behöva sätta gränser och säga väljer du detta så går jag. För...gällande en annan kvinna är det ingen långvarig diskussion. Men gällande beroendet av en berusning blir det alltid ett förbannat liv.
En ensamstående man kom hem och berättade att han träffat en kvinna. Hon betyder så mycket och tänk, hon har fått honom att sluta dricka. Dottern tittade länge på sin pappa och jag vet att han väntade sig och trodde att hon skulle bli glad. Alkoholen hade ju varit ett problem så länge i familjen. Hon reste plötsligt på sig och sa medan hon tittade honom djupt in i ögonen. "Hon fick dig att sluta dricka, men du kunde inte sluta med hänsyn till mig, och till din familj? Vi som alltid älskat dig och förlåtit dig så många gånger. Och nu förväntar du dig att jag ska ropa hurra?! "
Hon är min hjältinna just nu.
Förutom det har jag haft lite små samtal med min tonåring hemma och det har varit jobbigt att sätta gränser även där. Det har inte handlat om alkohol eller fester utan åter igen mitt ego. Hennes mamma vill ha tid med henne. Även om jag vet att kompisarna betyder så mycket mer just nu så är det åter igen något i mig som kryper ihop i fosterställning och bara gråter.
Det är som om en del av mitt liv handlat om att bli prioriterad. Publiken, andra människor, alkoholen och jobb har alltid kommit före mig. Och den litenheten i mig har fått nog. Hon tänker inte sitta på trappen och vänta på att den hon älskar ska komma. Bli prioriterad och känna sig älskad. Hon sätter ner hela foten och går. Jag gjorde det iallafall. Men jag inser nu att det inte är så enkelt.
Mais quand je crie, nul n’entend
Nul ne voit à quoi je pense
Att bryta sitt eget mönster är tufft. Att försöka gå nya vägar när fötterna inte riktigt funnit mark än är svårt. Det vinglar även om viljan i mig finns där. Men jag tänker inte gå upp på tå igen. ALDRIG!!
Kärlek är också att säga NEJ. Tuff kärlek kallas det har jag hört. Men varför finns det fortfarande en del av mig som tittar tillbaka på trappen och väntar på att den jag älskar ska komma och hämta mig... Prioritera mig..
Namaste, Malin
Hej! Ville bara säga att jag känner igen mig i väldigt mycket av ditt inlägg idag. Jag har 2 tonårsdöttrar och jag blir bortprioriterad till förmån för deras pappa framförallt, vilket skär i mitt hjärta. Han sätter inga gränser och barnen väljer ju alltid den enkla vägen. Jag försöker intala mig att jag inte är en dålig mamma men det känns som det ibland.
Jag älskar dem över allt annat och känner mig så liten inombords ibland.....
Tack för en jättebra och inspirerande blogg.
Ha det gott:)
Lise
Posted by: Liselott | 05/28/2010 at 15:42
Känner så väl igen mig. Växte upp med en pappa som drack i perioder. Innerst inne har jag varit den lilla flickan som vill synas, som vill bli kramad och älskad. Men flaskan gick före. Ville utbilda mig till barnläkare men alla flyttningar från ort till ort gjorde det omöjligt. Överlevnad var det som gällde. Prioritera andra hela tiden fram tills jag fick min bröstcancer. Har förändrat jättemycketi mitt liv, vänner blir kvar som är vänner de andra behöver jag inte. Hade själv en period då jag drack för mycket, kort men ändock. Nu låter jag bli. Önskar att barn slapp uppleva alkoholen och dess påverkan på dom. Skuldkänslor, oro, ångest, överlevnadsinstinkten sätter in. Jag är inte värd något, där prioriteringar att hjälpa andra. Men däremot får man en enorm styrka, en maskros som växer sig stark, går igenom asfalt och blir stor och stark och stolt.
Den tjejen är en riktig hjälte.
Kram
Posted by: Anne Mari | 05/28/2010 at 15:49
Hjälten är den flickan som du skrev om i ditt inlägg Malin. Såg att det såg konstigt ut som jag skrev sista meningen.
Kram
Anne Mari
Posted by: Anne Mari | 05/28/2010 at 15:51
fint skrivet.... å att flickan säger som hon gör tills in pappa... så klokt hoppas att han fick tänka till lite där...
Posted by: tess | 05/28/2010 at 16:45
Även jag känner igen mig i dina funderingar och ditt hat till alkoholen. Jag är ingen absolutist men mitt ego säger mig att jag inte ska acceptera när andra låter alkoholens följder gå ut över mig och min omgivning. Det är så ingrott i samhället att alkoholen är en förmildrande omständighet och att det är något som man ska hyscha om, men jag håller inte med om det.
Det är så många som gömmer sig bakom alkoholen och jag vägrar att gå undan eller se mellan fingrarna längre. Det är exempelvis inte OK att ta bilen hem från festen när man har druckit. Jag har flera gånger sagt NEJ och det är inte lätt men nödvändigt. Jag har sagt på följande sätt:
"Om du väljer att sätta dig i bilen och köra, då väljer du att det är OK för mig att ringa polisen. Valet är ditt!"
Än så länge har jag inte behövt att ringa men skulle det behövas så tvekar jag inte.
Till Liselott, mina ungdomar gör uppror när jag säger nej, men kan jag bara förklara VARFÖR jag säger nej så accepteras ett nej efter ett tag. Stå på dig, dina döttrar förstår nog mer av din kärlek än vad de visar och jag tror att du står högt i kurs tack vare att du vågar sätta gränser, men tyvärr kommer bekvämligheten ofta i första hand.
Det är okej att våga sätta gränser, det gäller för alla relationer.
Kram Carina
Posted by: Carina H | 05/28/2010 at 17:00
Malin, du sätter ord på många av mina tankar. Är barn till en alkoholist, mist en bror till drogerna, mist pappan till min son till alkoholen, min syster går i alkoholterapi och jag går som jag alltid gjort på tå!
Vi är många som drabbats av alkoholens grepp på många sätt. Skönt att bli påminnd om att man inte är ensam. Det är svårt att alltid vara stark, klok och förstående och förväntas vara den stöttande. Det är ju alltid den beroende som har det värst, eller?
Tack Malin för att du delar med dig av dina tankar. Du får mig att tänka i nya banor.
Namaste,
Irma
Posted by: Irma | 05/28/2010 at 19:58
Känner bara att jag vill kommentera sista eller en av de sista meningarna i ditt inlägg. Du skriver varför finns det alltid en del av mig som vill bli "hämtad" och prioriterad. Jag läser mellan raderna att du vet svaret på det. Frågan är varför detta inre barn fortfarande har en "sådan makt" och vill vända åter till trappan för att vänta...
Kanske behöver vi lära oss att verkligen sätta detta inre barn först i våra liv. Visa oss själva att vi verkligen väljer att finnas där för det inre barnet. Det är nog det enda sättet att få det "lilla barnet" att känna sann och djup trygghet. Då kan vi helt och fullt leva livet helt och hållet utan begränsningar.
Det är så fint att få följa dina tankar och din inre utveckling. Jag vet att väldigt många kan känna igen sig i dina ärliga och modiga beskrivningar.
TACK !
Kramisar,
Helena.
Posted by: Helena. | 05/28/2010 at 20:01
Bra skrivet (som alltid :). Ja, alkohol är skit!! På alla sätt och vis. När jag var ung drack jag mig kanon full och gjorde dumma saker och hade ångest i månader efteråt. Varför? Det var aldrig värt det. Hur många är det inte som får sina liv förstörda på olika sätt pga alkohol?! För många. Alkohol förstör livet självt!
Namaste Martina
Posted by: Martina | 05/28/2010 at 21:56
du är så vis..natti natt
Posted by: Eastwick | 05/28/2010 at 22:16
Du är värd allt det bästa som livet kan ge, du är klok och kommer alltid att finna att där det finns kärlek finns också förlåtelse. Kram Gun
Posted by: Gun Eriksson | 05/29/2010 at 06:32
Bra skrivet! Har erfarenhet av alkoholens satyg! Kan känna igen konkurrens emellan mig och alkoholen som tyvärr alkoholen vann! Det har gått en tid sen jag skilde mig. Men såren finns kvar. Det blir ju bättre och jag jobbar hela tiden på det. Tycker mycket om din blogg Malin! Har läst den över ett år. Önskar dig allt gott på livets stig! Kramisar Lena
Posted by: Lena | 05/29/2010 at 11:07
Säger som så många andra här. Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver...oj oj oj
Posted by: Ullis | 05/29/2010 at 12:16
Tack fina Malin för dina kloka ord jag läser både två o tre ggr för du har så mycket att säja, och ta inte illa upp men vissa rader skriver jag av och skickar till dom som det berör. Alkoholen är inget annat en ett fördärv, blir ledsen när man hör hur unga människor berätta om hur berusade de varit och hur bakfulla de är. Visst ett glas vin kan väl vara gott men det är en annan sak att inte kunna säja nej så länge det finns något kvar i flaskan. Barn har rätt till nyktra föräldrar.
Posted by: Barbro | 05/29/2010 at 15:38
Vackra, vackra Malin...
Jag sänder dej kramar och kärlek.
Posted by: Solblomma | 05/29/2010 at 16:10
Just de där orden har jag sagt som dotter. Och av någon anledning blir jag lite lugnare av att läsa ditt inlägg, för det innebär att man inte står ensam med problemen trots att det är det man tror...
Bra skrivet. Tack!
Kram
Posted by: Malin | 05/30/2010 at 21:38
Hej där Malin.
Jag är inte absolutist och moraliserar inte om alkohol, men jag beundrar och högaktar min underbara fru som aldrig har druckit alkohol i hela sitt liv.
Mvh Jan-Åke i Forsa.
Posted by: Jan-Åke Andersson | 05/31/2010 at 02:00
Maktlösheten, jag hatar att se in i hans grumliga ögon, se ögonen som inte är hans vanliga snälla fina bruna, se förvridningen av hans själ som beroendet medför och känna den enorma maktlösheten…och tomheten.
Jag hatar att se min älskade vackra starka man, sjukt självdestruktiv!
Att se att han inte förstår det jag säger, se barnens oförstående och rädslor, se barnens besvikelser, hans hat mot oss för att vi ger honom dåligt samvete både under och efter, jag hatar alla fylleäckelhårda ord, hans röstläge, jag hatar hans ångest och dåliga samvete och lovord om bättring som han aldrig håller, jag hatar hoppet han inger oss om och om igen. Jag hatar smygandet och alla tomflaskor jag hittar gömda lite överallt. Jag hatar att städa upp efter honom, jag hatar skammen jag känner när någon annan ser honom i det tillståndet. Jag hatar att få benen undansparkade och mödosamt försöka resa mig, gång på gång. Nej, det finns ingen otrohet jämförbart smärtsam som den med flaskan.
Jag hatar att det är så svårt att få någon hjälp….varför hjälper inte den konventionella vården till?
Jag blev sjuk, svårt sjuk….ville bara sova, stänga av, inte vara med…jag kan inte hjälpa!!!
Lämna honom, lämna honom, måste lämna honom!
Skillsmässa…och så tillbaks igen.
Jag hatar att jag älskar honom, jag hatar att han gör illa mina barn psykiskt, jag hatar att mina barn älskar honom……Maaalin, jag hatar att det gör så ont!
Och även om det gått lång tid sedan sist nu, så hatar jag fortfarande oron mina barn och jag känner om vi inte känner oss helt säkra, var är han nu? Lät han inte lite konstig i telefon? Varför sover han på soffan? Är han hemma hos sina polare i kväll…neeej!
Hur lång tid ska det gå, hur många återfall kan man ta? Jag har redan lämnat honom en gång och det är inget allternativ….jag kan inte leva utan honom…jag kan inte leva med honom?
Ibland, när det var som värst, önskade jag bara att han skulle dö.
Jag vill känna mig trygg!
Att sova lugnt och tryggt i varandras andetag!
När jag gråter, lyssnar jag ibland på den här sången och önskar att den vore min sanning….att min man ska sjunga den för mig…vagga mig till ro.
http://www.youtube.com/watch?v=8VY6hl5IuO4
Efter en ständigt pågående kamp i över tjugo år, har jag förstått att det enda som hjälper…är att hjälpa sig själv!
Att göra sig själv stark. Göra barnen starka.
Jag kan inte göra honom stark.
Han kan bara göra det själv.
Jag har brutit mitt mönster…det är jag och barnen som gäller nu!
Vill han, så får han gärna hänga med.
Och nu försöker han!
Han försöker!
I Ett existentiellt vara.
Posted by: Anette | 05/31/2010 at 10:48
Käraste Malin....
Gällande alkohol så tog du orden ur min mun. Känner precis likadant med alkohol. Har en pappa som börjat dricka mycket på senare år. Det är tufft,mest för honom tror jag för han säger att han vill sluta men kan inte. Jag och hans sambo har försökt stötta och hjälpa honom, varit med på samtal eller väntat utanför. Pratade med honom i nyktet tillstånd men inget hjälper.Jag har förstått att vi inte kan göra så mycket mer. Jag har satt gränser men det har varit jäkligt tufft!!!! Han har tillslut respekterat och accepterat mina gränser(som det se ut nu ialla fall). Han ringer mig inte när han är onykter.På helgerna hörs vi av för då är han nykter men vardagarna dricker han när sambon jobbar. Hon har ändå valt att stanna kvar hos honom. Men vad denna alkohol har sårat och tagit massa energi och kraft från mig. Hatar den!!!
Tack Malin för du delar med dig och gör mig stark!
Kramar till dig
Posted by: Sandra Elstrin | 05/31/2010 at 19:09
http://www.youtube.com/watch?v=4l14naR3dJQ
Grrrrrrrrrrrrrrrrrr!!!
//Anette <3
Posted by: Anette <3 | 05/31/2010 at 21:46
Vilken flicka!!!
Konsekvenser av alkoholen och dess påverkan på barnen behöver ändå inte bara vara av ondo. Även om det är helt förjävligt och gör hatont!
Om man har varit ledsen och besviken länge, så kan det ändå födas något gott ur det onda! (Hur konstigt det än låter?)
Tänk att bara våga säga så till sin far...att vara så modig?
Svårigheter genererar ofta mod och styrka.
Att älska tufft som du säger.
Du är oxå så modig, Malin!
Mina svårigheter har även färgat mig.
Jag har satt upp supertydliga gränser vart jag än befinner mig....det är inte ok att trampa på mig...inte heller på mina barn!
"Att lära sig att leva som ett träd
Stå där med fötterna djupt ner i myllan och veta att inte ens den starkaste storm förmår annat än att slita med sig några få blad ur livets jublande krona"
Men jag tror att Pappan till dottern inte hade för avsikt att misslyckas när han var med henne och den familjen....det är oerhört svårt att bryta ett mönster i en miljö där den beroende känner sig hemma i gamla vanor, beteenden och mönster. Kanske det blev lättare för honom när han blev lämnad/lämnade och/el i relationen med en annan. Han måste ju rycka upp sig då om han inte vill vara ensam och hamna på parkbänken??? Jag är säker på att han älskar den ursprungliga familjen minst lika mycket men att han kanske inte klarade av det just då.
Ett ultimatum räcker kanske inte alltid till.
Förändring kan ge svar.
http://www.youtube.com/watch?v=o4YhtX0YV7M
Tack Malin för att du lyfter upp sådana här svåra frågor...och för att du förgyller mitt liv :D
Änglarna pudrar stjärnströ över Järvsö***
Sov gott!
//Anette <3
Posted by: Anette <3 | 05/31/2010 at 23:29
Så äkta och bra skrivet!
Namaste
Yenny
Posted by: Yenny | 06/01/2010 at 19:55
http://www.youtube.com/watch#!v=WIVh8Mu1a4Q&feature=related
Everybody's got to learn sometime
Kärlek
//Anette <3
Posted by: Anette <3 | 06/01/2010 at 21:56