Igår var vi iväg till Sex and the City premiären och hela filmen handlar om flärd. Och Sex och kärlek så klart. Filmen var bra även om den var lite överdriven ibland. Vi skrattade ofta och njöt av den värld som några få har tillgång till. Det var väl någon scen som också var lite sömnig eller tjatig men gå absolut och se den om du vill skratta lite. Det jag tycker om men serien är Carries funderingar. Jag känner så igen mig i dom. Tankar som jag möter under dagen och som slutligen hamnar här på bloggen. Tankar jag delar med mig av till dig. Skillnaden är att Carrie ofta skriver om relationen till andra. Jag skriver om relationen till mig själv. Men jag borde kanske vidga vyerna nu när jag hittat de flesta inre bitarna.
Halva filmen utspelar sig i Abu Dhabi och det fick mig nästan att gråta. Jag längtar så tillbaka till Oman så det finns inte ord för det. Jag älskade det landet så otroligt mycket trots att jag var där en sån kort stund. Det är något med mystiken, sjalarna, de svart målade ögonen och sandynorna som får mitt hjärta att slå något så enormt. Gypset blomman i mig växer sig stark där. Och något hände i mig där...
Den 9 augusti 2006 skrev jag på bloggen:
"Idag kom tidningen Mama i brevlådan med mig och Isak på omslaget. När jag slog upp tidningen blev jag alldeles varm i hela kroppen av alla bilder. Inte av bilderna på mig, det trynet har jag sett en hel del av redan, nej utan bilderna från Oman. Något hände mig där...
Jag visste det redan innan jag åkte dit, att något skulle klicka inom mig. På arlanda hade jag köpt Paulo Coelhos bok Zahiren och jag försvann in i varje sida där jag låg på stranden. Varje ord talade till mig och det är så häftigt när man känner så. Han skrev den här boken till mig!
Jag tror jag fann min själs längtan där i Oman. Du vet när man har längtat efter någon eller något hela sitt liv och helt plötsligt kommer man till insikt om att man har funnit det.
Där på stranden i Oman... Jag minns så väl vad jag kände just då. En sån otrolig känsla av frid. Ni vet som när man omfamnas av någon och du känner att i den här famnen kan jag stanna för evigt. För du känner dig så lugn och trygg där. Och då menar jag verkligen inte ett par starka armar för det är inte styrkan i armarna som gör det utan hjärtat som
äger dom. Precis så kände jag när jag stod där på stranden. Frid...trygg... och fylld med mod.
Jag är född Kristen och jag älskar den katolska Madonnan. Jag sitter och pratar livet med månen och yogar med hjärtat hos Buddha. Och på en strand i Oman, ett muslimskt land, fann jag den jag innerst inne vill vara. Nej inte muslim jag har en stor respekt för allas religioner. Jag menar att jag fann mitt hjärta. Och jag letade inte längre, jag väntade... Med god hjälp av Monsieur Coelho.
Så tro inte att svaren till din själs längtan alltid kommer på platser där dina små fötter har vandrat tidigare. Dom kan komma från helt oväntat håll. Vårda därför varje nytt möte, varje samtal, varje ny plats för alla kan dom ha en gåva i sin hand och kanske en nyckel till ditt hjärta.
Igår talade jag med månen om min otålighet som hela tiden drar i mig. Idag påminde han mig om en av de vackraste platser på jorden och vad den stranden gav mig. Frid, trygghet och ödmjukhet. Men också mod. Tålamod...
Tack Oman för att du hjälpte mig att hitta hem, till min själs längtan...Vi kommer att ses snart igen."
Så nu när jag satt där på biografen och såg bilderna från den delen av världen ville tårarna bara rinna. Och tror ni det blev bättre av att Aidan dyker upp där på marknaden i Abu Dhabi!!! Jag och Love höll i varandras händer och mitt hjärta rusade. Du vet, den där upplevelsen vi tjejer drömmer om när vi längtar. Att vår dröm man ska stå där på en marknad i Abu Dhabi och våra ögon möts och hela världen stannar eller snurrar. När Carrie sedan går på stranden i skymningen och tänker på alla känslor som nu rusar i henne känner jag så igen mig. Jag gjorde likadant där i Oman... Jag hade bara inte lika snygg klänning som hon. En fantastisk röd klänning !!!
Efteråt gick vi till festen som var mitt i Stockholms shopping Mecka. Butikerna hade nattöppet för festen skull och jag fick hålla i mig så jag inte drogs in i allt shoppande. Filmen hade verkligen väckt den lusten. OCH skriv klådan!
På kvällen vandrade jag sedan hem igenom ett vackert Stockholm. Och jag funderade runt vem jag var då för 4 år sedan och vem jag är idag. Det har hänt mycket i mig sedan dess. Många uppvaknanden, snubblanden och blödande knän. Men också mycket vackert. I morse skrev jag till en vän:
Även något som är trasigt kan bli något vackert. Det är som när ett pärhalsband går sönder. Pärlorna faller sakta mot marken och flyr åt alla håll. Min uppgift sedan är att lugnt och stilla hitta varje pärla igen och trä ett nytt halsband. Ett halsband som är mer jag.. Och på det sätt jag vill att det ska vara. En del pärlor vill jag inte ha tillbaka, en del är för evigt borta men de vackraste är kvar till mig att bära...
Jag fick en gång ett halsband av mina systrar. Det var när jag fyllde 40 år och vi firade det genom att åka till Cannes. På det hängde det en pärla. Min syster Kristin sa, den är en symbol för dig. Den är skinande som din själ och den ser skör ut men klara mer än vad somliga tror. Idag, 4 år senare, känner jag igen mig i det... Det gjorde jag inte då.
Var rädd om de pärlor du har i ditt liv! Och dom du vill bära. Och våga släppa taget om dom du en gång förlorat. Sluta leta och vårda istället dom du har kvar. Bär dom stolt! För du har trätt varje pärla alldeles själv. Med Kärlek, svett och tårar.
Namaste Malin
Massor med KÄRLEK!
Hur blev det med fötterna,naket eller klätt?;)
/Eva
Posted by: Eva | 05/26/2010 at 12:43
Hej Malin!
du väcker alltid massa med känslor inuti mig. Jag kännde igen mig din beskrivning och din upplevelse i Oman. Så kännde jag, när jag för första gången gick in i en kyrka. det var i wien och jag var på domkyrkan....jag är född muslim,har levt ateist i många år men där just där i en kyrka väcktes något inuti mig som var tottalt främmande för mig. Jag gick framför Madonnas bild och bad från hela mitt hjärta, det var första gången på jätte lång tid att jag började be och dessvärre framför en bild med massor av tända ljus framför henne. Mycket har hänt efteråt,jag fick vad jag bad om och jag är så tacksam för att hon lyssnade på mig. fortfarnde när jag har det jobbigt,när jag jag behöver prata med "någon" då går jag jag till domkyrkan.Jag pratar och ber tyst bara till den kraften som finns inuti kyrkan. Jag tror på den andliga kraften där. vet ej vad som finns inuti den, vet ej vilka själar som har vandrat där men jag vet att jag som har muslimska rötter, jag får min lugn, min fred inne i kyrkan. konstig men sant! Jag tackar universum som gav mig den här upplevelsen.
kram Fariba
Posted by: fariba | 05/26/2010 at 13:00
Vad fantastisk att läsa om det du skriver. Så vackert och tänkvärt. Du är verkligen en pärla. Kram Monica
Posted by: Monica | 05/26/2010 at 14:01
Å vad fint Du skriver. Jag håller med Dig helt och hållet. Vi bär alla en pärla inom oss- ett stoff av universum. SÅ vackert!
Tack Malin!
Kärlek,
Helena.
Posted by: Helena. | 05/26/2010 at 14:28
Tack!
//
Posted by: m | 05/26/2010 at 14:35
Ska ta på min vackra röda klänning och samla ihop mina pärlor.
Kram o Tack Malin!
Posted by: missis.li | 05/26/2010 at 16:23
Underbart skrivet. Jag blir så inspirerad... Tack! Livet är för undebart.
kärlek
Mimmi
Posted by: mimmi | 05/26/2010 at 17:16
Fina ord! Kom nästan en liten tår. Härligt att du har hittat det du längtade så efter. Önskar själv att jag får uppleva detta! kram
Posted by: Emelie | 05/26/2010 at 18:47
Det är såå häftigt med din blogg och det du förmedlar!
Sammanhållning, enhet, harmoni....leva MED varandra. Kärlek. Vi tillsammans, en enda familj, alla är vi systrar och bröder här på jorden. Vi borde inte göra så som så många gör och låsa oss i våra roller, religioner, kulturer med kalla handen ut mot det andra, som inte är jag. Vi borde leva våra relationer i samklang och vända kärleken utåt, mot andra och inte ifrån.
Vara öppna, för Gud är ju Gud, Jag och Du är Gud, Gud är Vi.
Gud är religionsneutral och är Allt. Det är vi som sorterat in Gud i våra små fack, i religioner. Gud finns överallt....ett vara, en högre makt, ett något el vad nu är som skapade vårt universum. Gud, Allah, Jehova, Budha mfl är bara ord för just "något" som vi tror/känner.
Här kommer den en gång till.....min 1 Giant leap favvo :D
Mmmm....lyssna....själen får ro....vi är jordens barn...blommor i alla dess färger och slag...sol...måne...här, nu...jag är här!
http://www.youtube.com/watch?v=I2T1zy8ov1I&playnext_from=TL&videos=Ij33k7XlOS0
Puss & kram
//Anette som har ett fint och färggrant pärlhalsband ;o)
Posted by: Anette <3 | 05/27/2010 at 09:31