En glädjande nyhet för alla oss som gillar att läsa om spa, bad och njutningar. Yasuragi i Nacka är numera inte bara ett japanskt bad utan också en tidningsutgivare. Deras första nummer heter Ichi, ser ut så här:
Det är nästintill obegripligt. Jag blickar ut över de varma källorna, ser ångan lösas upp i det nattsvarta mörkret. Bakom glaspartierna skrider människor fram i sina blåvita kimonon. Jag sluter ögonen och gör tidsresan.
Samma plats, samma bassäng, samma betong.
Men för 25 år sedan, en helt annan verklighet.
Jag är sparedaktör på tidningen Leva. Javisst, ett avundsvärt jobb. De senaste fem åren har jag besökt hundratalet spa, både utomlands och här hemma. Jag var med och utsåg Yasuragi Hasseludden till Sverige bästa spa 2008.
Men det få vet är att jag har en helt annan relation till Hasseludden.
För 25 år sedan arbetade jag här som lärare. Då var denna japanska oas en LO-skola och jag undervisade pappersarbetare om kultur och litteratur.
Varje morgon gick jag och simmade 500 meter i bassängen. Det är knappt så jag tror att det är sant. Ni anar inte. Det såg ut som ett klassiskt kommunalt bad, funktionellt och ändåmålsenligt, genomsyrat av vitt kakel och plastmattor.
Om någon då hade sagt att detta kommer inom ett kvarts sekel att vara ett exklusivt japanskt bad, så hade inte bara jag, utan alla fackligt aktiva inom LO skrattat högt. Då var den tanken helt absurd. Flera inom arbetarrörelsen kallade Hasseludden med visst förakt för ”Betongbunkern”. Det var inte många som uppskattade den japanske arkitektens verk.
Men jag måste säga att jag redan då fann en skönhet i betongen, de långa korridorerna med sten längs med sidorna. Och jag älskade att bada. Varje morgon.
I korridorernas infällda rum fanns pentry där skulle man varje kväll hade samkväm. Det kokades te och man åt skorpor med marmelad. Ofta plockades allsångshäftena fram. Det kunde vara högläsning, men oftast diskussioner.
Väggarna var täckta av konst från arbetarkonstnärer.
Det som idag är bar, var då bibliotek och tidningsrum. Och stora konferenslokalen var förr aula och samlingssal. Dit kom trubadurer och kulturarbetare. Hasseludden var en bildningens högborg.
Så länge sen det känns.
I början av 90-talet så upphörde skolan och LO bedrev det som konferensanläggning för medlemsorganisationerna. Nya vindar började blåsa. Kraven på lönsamhet ökade. Det räckte inte längre för en konferensanläggning att bjuda på te och skorpor. LO sökte efter någon som kunde driva Hasseludden mer kommersiellt. Uppdraget gick oväntat till en lärare utan större hotellerfarenhet, men som hade en annorlunda idé. Hon hade varit i Japan och upplevt det japanska badandets charm.
Det mest märkvärdiga sker, i en tid när få ens visste vad spa handlade om, så sa LO ja till denna märkliga idé. De till och med satsade rejält med pengar för att bygga varma källor och ge Hasseludden en ny skepnad.
Det är i mitten av 90-talet jag står framför grävskoporna och försöker begripa hur ”min” bassäng ska bli ett japanskt bad. Men jag gillade det. Föga anade jag att spa och bad skulle bli en del av min profession.
Sen 1997 när japanska badet invigdes så har jag regelbundet varit en besökare. Jag har badat mig genom förändringen och det har i verkligen varit en rejäl ”makeover”.
Det är så att man nästan inte tror att det är sant.
Jag öppnar ögon. Släpper tidsresan, är tillbaka på en futonmadrass i den nya sviten. Den som jag tror till och med Madonna skulle imponeras av. Svitens nedsänkta stenträdgård med ett harmoniskt spel av sten och trä som speglar ett själsligt rum där det lilla möter det stora, där björkstammarnas vithet blir som vertikala ljusstrålar som silar ner från taket.
Den är inte lyxig i en prålig mening, utan mer exklusiv i valet av naturmaterial och närheten till den japanska arkitekturen.
Kanske cirkeln sluts trots allt, även om det till en början känns som att då och nu är så långt ifrån varandra.
När jag jobbade här som lärare var det viktigt med kultur och bildning.
Och ett skäl till varför vi på Leva ofta placerar Hasseludden Yasuragi högt på vår rankinglista är för vårdandet av den japanska kulturen och miljön. För mig är det cermoniella viktigt i spabadandet.
Att rena både kropp och själ.
Jag uppskattar konstutställningarna och vandringen och stillhetens trädgård.
Så på ett inre plan är trots allt inte så mycket förändrat.
För mig är detta fortfarande en plats för förkovring och lärande.
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.